Att vara terapeut 

Jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att vara terapeut. De som frågar föreställer sig att det är alldels för jobbigt att hantera människors lidande och omöjligt att släppa det i tiden som går mellan att man som terapeut träffar sin klient. 

Och jag svarar att, nej, det är inte på det sättet. När jag träffar en klient så ger vi oss tillsammans ut på en resa. Våran resa har målet att klienten ska få syn på sig själv, få en egen klarhet och utifrån det, skaffa sig sätt att göra den fortsatta resan i livet till en bättre plats att vara på. 

Min uppgift som terapeut är att assistera klienten i att hitta sitt sanna jag och sedan att hjälpa honom eller henne att ha mod att vara sitt sanna jag. Att få vara en del av detta upplever jag som en ynnest och en känsla av stillsam tacksamhet infinner sig av det förtroende som jag ges av klienten. 

Att känslor uppstår i rummet är självklart, men känslorna ser jag som budbärare av viktiga meddelanden från klientens inre. Därför känner jag snarare en nyfikenhet, en lust att tillsammans med klienten utforska vad dessa känslor är och så småningom tillsammans förstå vad de handlar om. Jag känner klientens känslor, ja, men jag ser det inte som ett problem. Jag ser det som ett av mina viktigaste arbetsredskap, för att kunna förstå vad som pågår i min klient. 

Jag släpper mina klienter när de går ur rummet. Men vi är fortfarande på en resa tillsammans och under tiden som går mellan att vi ses, så kan tankar, känslor eller bilder komma till mig, och de använder jag som pusselbitar i den resa som terapiprocessen är.

Jag finner stor glädje, ära och meningsfullhet i att lägga det pussel, som det innebär att vara terapeut på en klients resa. 
 

Kommentera gärna: