Känslan av att det är något fel på mig

Det gör ont. När dörren är stängd till värmen där innanför. Jag står där, men får inte riktigt komma in. Att känna att det är något fel med mig. Och om det är fel på mig, hur finns det då någon räddning? Tankar kommer om att ge upp, värmen är ändå inte för mig. 

Det finns ord för denna smärta. Ordet är skam. Att bära på skam är ett själsgift. Det hindrar mig från att våga vara hela den jag är, att liksom våga gå med hjärtat kupat i handen framför mig till omvärlden. Skammen lägger sig som en våt tung trasa över mig. Jag håller hjärtat hårt gömt inom mig. Långt innanför trasan. 

När jag bär på skam, så är min hud liksom extra tunn i mötet med andra människor. Den där dörren jag gläntar på, den där längan jag känner efter att få komma in i värmen. När jag knackar på och får dörren hårt stängd mitt framför ansiktet, då rasar jag ned i källaren. Det är rå kyla som omger mig och jag kan inte värja mig ifrån att den tränger in i mig. Det är tomt och ensamt. 

Vägen. Jag vandrar envist den där vägen till att leva ett liv fri från skammens tag om mig. Min övertygelse om att det finns en sådan väg att vandra är stark. Och jag har sett! Det finns en regnbåge som reser sig stark och stor! Den är vacker och innehåller alla färger du kan tänka dig. Det finns också en stjärnhimmel, den klaraste natthimmel du kan tänka dig med luften så frisk att du känner den fylla hela dina lungor, med stjärnor som känns så nära att det känns som jag skulle kunna nudda dem! 

Det är i mötet med människor vars hjärtan är öppna som det sker. Människor som med nyfikna ögon och värmande själar låter mig få komma in. Där börjar skammen så sakteliga att sippra ut ur min kropp. Det är i mötet med naturen, när den omfamnar hela mig och tar emot mig utan frågor och säger att jag är välkommen. Där får skammen inget utrymme och jag får vila en stund, får känna frid. 

Motgiftet till skam är att modigt och envist fortsätta att söka mig till människor med öppna hjärtan och varma själar. Det är läskigt. Det är att skapa kontakt med den egna kroppen, öva på att vårda den, öva på att ge mig själv omsorg. Det är svårt. Det är att envist låta naturen omfamna mig och få känna frid dagligen, även i de stunder då jag vill gömma mig för hela världen. Det är vägen till livet, där jag kan bli fylld av regnbågen och berörd av stjärnorna.
 

Kommentera gärna: