De bortglömda barnen

Det finns så många bortglömda barn. Barn som fått lära sig att i den här familjen visar vi inga känslor, utan att det handlar om att "bita ihop". Barn som inte fått kramar. Barn som inte upplevt hur det känns att någon är glad i en.  Barn som blivit avisade om de visat sig ledsna. Barn som utsatts för hån och misshandel. Barn som har fått bära vuxnas problem.

Alla dessa barn har något gemensamt, och det är att de inte fick vara barn. Barn som kände sig trygga och kunde leka bekymmersfritt, som kunde lära och utvecklas i takt med sig själv. Barn som visste att de alltid hade en famn att krypa upp i om de blev rädda eller ledsna. Barn som visste hur det kändes att någon var glad av ingen annan anledning än att barnet fanns. 

Det är oftast inte det som har hänt som påverkar ett barn mest, utan det som inte har hänt. Kärlek, omsorg och respekt som har undanhållits barnet. De är att de bortglömda barnen. Det är inte bara det att de har blivit bortglömda av de vuxna, utan de har också blivit tvugna att glömma bort sig själva! 

Det bortglömda barnet blir äldre och kliver så ut i det vuxna livet. Men det skaver. Något fattas. Något fungerar inte. Att vara ett bortglömt barn som vuxen är som att försöka leva sitt liv, fast att något vitalt saknas. De som är modiga sträcker ut sin hand och ber om hjälp. 

När den vuxna i en terapi börjar att väcka upp det där bortglömda barnet, då sker saker. När smärtsamma känslor sakta väcks till liv igen i ett rum där man blir lyssnad till och får känna omsorg och respekt börjar något att spira! Det bortglömda barnet får komma fram, med allting som den bär på och med allting som gör den till en unik individ. Den vuxne möter sig själv och längs vägen skapar de ett team. Ett oslagbart team! Och barnet får för all framtid vara med! Då kan den vuxne kliva ut i livet och börja vara allt det som den egentligen hade i sig från allra första början. 

 

Kommentera gärna: