En unik individ

Varje människa som föds är en unik individ. Det finns ingen annan som är som du!

Jag kan se att i mitt arbete så handlar det om att man måste knyta tillbaka till den man är. Få kontakt med sig själv. Förstå sig själv. Förstå sina tankar och beteendemönster. Känna sin kropp. Känna sina känslor! Mitt arbete handlar också till stor del om reparation. Att den unika individ man föddes till måste få komma fram, måste få bli sedd, måste få bli förstådd, måste få den bekräftelse, respekt och kärlek, som den förtjänar. Det är först då som människan kan kliva ut i livet och vara allt det som den föddes till! 

Jag kan se att de barn de en gång var inte blev hjäpta att förstå sig själva och inte fick den kärlek och respekt, som de hade behövt, för att kunna blomma ut i de unika individer de är. De har fått göra anpassningar, kapat bort delar av sig själva, stoppat undan känslor, hittat sätt att själva hantera något som är för dem egentligen för svårt. Och dessa anpassningar fortsätter man med som vuxen. Och det påverkar ens relationer och därmed hela ens liv! 

Jag pratar med mina klienter om att det finns en "grundperson" i varje människa. En grundperson är den, för varje människa, unika sammansättningen av ens egenskaper. Med egenskaper menar jag t ex  temperament, hur emotionell man är, hur lätt man har att känna sig ängslig, ens intuition, fantasi och intelligens och om man är mest rationell eller mest intuitiv.

Med sin grundperson så föds man in i en miljö, en omgivning. Hur blir det om man t ex har lätt för att känna sig ängslig, men inte får lov att uttrycka det, "för i den här familjen gråter vi inte"? Hur blir det om man har lätt för att bli emotionell och växer upp i en kaotisk miljö utan hjälp att förstå eller ta hand om de många egna känslorna som finns i kroppen? Hur blir det om man har lätt för att fantisera, men inte får lov att uttrycka det, och dessutom samtidigt har blivit skrämd av sin omvårdare? Eftersom man som barn är helt beroende av ens omvårdare, så gör man en anpassning av sitt beteende, så att man får lov att vara så nära som möjligt. Så om jag t ex måste sluta gråta för att få vara nära min omvårdare, så gör jag det. 

Men. När vi måste hålla känslor inom oss och när vi inte får lov eller hjälp att uttrycka allt det som vi är födda till, så skapas problem. Det är de problemen mina klienter söker hjälp för och de kommer till mig med en önskan om att bli av med sina problem.  Och jag svarar att "vägen fram är vägen igenom".  Alla strategier som syftar till att undvika det jag bär på, leder endast till kort lindring, och problemet kommer tillbaka. Jag hjälper istället klienten att få kontakt med sig själv. Att se och förstå sina anpassningar. Att sörja det man inte fick, men alltid behövde och förtjänade att få. Att börja uttrycka allt det man är. 

Mitt perspektiv på psykisk ohälsa är att den unika individ man föddes måste tas full hänsyn till. Allt det jag är måste få bli synligt, måste få kärlek och måste få respekt. Och att det aldrig är för sent att börja om! 
 

Kommentera gärna: