livsperspektiv

Jag tror på att sanningen är den att det finns oändliga perspektiv. Jag tror på att människan längtar efter och behöver förstå sig själv, andra medmänniskor och den värld som vi lever i. Här delar jag några av mina livsperspektiv. 

2018 > 07

Att säga ja till sina drömmar handlar om att våga ta steget, att bestämma sig, att satsa och våga utsätta sig för det okända.

Jag bestämde mig för att bestiga Kilimanjaro. Något hände där på berget. En del av mig kommer aldrig att vara den samma igen. Det visste jag när jag hade kommit hem. Det tog mig en tid att kunna betrakta det jag upplevt.  Vad som hände på berget var att jag fick hänge mig själv till något annat som var större än mig själv. Det sades till mig innan bestigningen att på hög höjd finns inget givet, det går inte på förhand att veta hur man reagerar.

Det tog oss flera dagar att vandra till vårat sista läger innan bestignigen av toppen. Syftet med att vandra flera dagar är att kroppen gradvis ska hinna acklimatisera sig till hög höjd och tunnare luft. Jag kände mig väldigt stark och pigg alla vandringsdagarna och när guiderna mätte våran syremättnad och puls varje dag, så hade jag fina värden. Mina förutsättningar inför bestigningen av toppen var med andra ord goda!

Under bestigningen av toppen drabbades jag trots det av höjdsjuka. Från att ha varit en av de starkare i gruppen, så blev jag en av de svagare. Jag hade kraftig huvudvärk, tappade all aptit, blev illamående och ville kräkas. Min kropp kändes oerhört svag och orkeslös. Under bestigningen mätte guiderna våra värden kontinuerligt och jag hade fortsatt fina värden, trots att jag drabbats av höjdsjuka. Mentalt var jag oförberedd på denna upplevelse. För mig fanns inget mål längre, jag hade ingen vilja att nå toppen! Jag tog mig trots det upp till Stella Point på 5782 m, men där bestämde jag mig för att gå ned igen (Uhuru Peak är på 5872 m). Det var en oerhört lång vandring ner, det var inte bara för att den tog flera timmar, utan för att jag grät hela vägen ner.

Jag hade så svårt att förstå vad som hände under bestigningen! Jag hade så fina förutsättningar fysiskt och ändå drabbades jag av höjdsjuka. Jag hade flera samtal med guiden för att med hennes svar kunna förstå bättre. Hon sa att det var mentalt. Att jag inte var van vid det som hände mig och inte förmådde visualisera målet. Jag har fortfarande svårt att förstå att det bara var mentalt, när min fysiska upplevsle var så stark, jag har aldrig tidigare mått så dåligt i hela mitt liv! Men, någonstans förstår jag att hon har rätt, och jag inte hade verktygen att hantera den ovana och totalt uppslukande upplevelsen jag hade på berget.

Jag upplevde ett starkt obehag under en lång tid. Jag visste inte hur länge jag skulle må som jag gjorde. Jag kunde inte fly någonstans, jag befann mig på berget, vägen upp och vägen ner var båda två väldigt långa. Det fanns inget "exit-skylt" och även om jag hade skrikit rakt ut "jag ger upp", så hade det inte förändrat något. Under de många timmarna på berget och medan tårarna rann längs kinderna gav jag mig själv till berget! Berget bestämmer, inte jag. Jag är här med min kropp och själ, men mer än så kan jag inte råda över. Den insikten var så total där på berget och jag bär med mig den nu också.

Att komma till en punkt av totalt acceptans. Det är inget som sker på en tankemässig nivå, det måste ske i hela dig, i hela din kropp. Först då kan du komma till ett stadie av tillförsikt och en villighet att hänge dig livet. Det är min fasta övertygelse. 

Läs hela inlägget »