livsperspektiv

Jag tror att sanningen är att den att det finns oändliga perspektiv. Jag tror att människan längtar efter och behöver förstå sig själv, människorna omkring en och den värld som vi lever i. Här delar jag några av mina perspektiv.

2019

Det finns så många bortglömda barn. Barn som fått lära sig att i den här familjen visar vi inga känslor, utan att det handlar om att "bita ihop". Barn som inte fått kramar. Barn som inte upplevt hur det känns att någon är glad i en.  Barn som blivit avisade om de visat sig ledsna. Barn som utsatts för hån och misshandel. Barn som har fått bära vuxnas problem.

Alla dessa barn har något gemensamt, och det är att de inte fick vara barn. Barn som kände sig trygga och kunde leka bekymmersfritt, som kunde lära och utvecklas i takt med sig själv. Barn som visste att de alltid hade en famn att krypa upp i om de blev rädda eller ledsna. Barn som visste hur det kändes att någon var glad av ingen annan anledning än att barnet fanns. 

Det är oftast inte det som har hänt som påverkar ett barn mest, utan det som inte har hänt. Kärlek, omsorg och respekt som har undanhållits barnet. De är att de bortglömda barnen. Det är inte bara det att de har blivit bortglömda av de vuxna, utan de har också blivit tvugna att glömma bort sig själva! 

Det bortglömda barnet blir äldre och kliver så ut i det vuxna livet. Men det skaver. Något fattas. Något fungerar inte. Att vara ett bortglömt barn som vuxen är som att försöka leva sitt liv, fast att något vitalt saknas. De som är modiga sträcker ut sin hand och ber om hjälp. 

När den vuxna i en terapi börjar att väcka upp det där bortglömda barnet, då sker saker. När smärtsamma känslor sakta väcks till liv igen i ett rum där man blir lyssnad till och får känna omsorg och respekt börjar något att spira! Det bortglömda barnet får komma fram, med allting som den bär på och med allting som gör den till en unik individ. Den vuxne möter sig själv och längs vägen skapar de ett team. Ett oslagbart team! Och barnet får för all framtid vara med! Då kan den vuxne kliva ut i livet och börja vara allt det som den egentligen hade i sig från allra första början. 

 

Läs hela inlägget »

Det gör ont. När dörren är stängd till värmen där innanför. Jag står där, men får inte riktigt komma in. Att känna att det är något fel med mig. Och om det är fel på mig, hur finns det då någon räddning? Tankar kommer om att ge upp, värmen är ändå inte för mig. 

Det finns ord för denna smärta. Ordet är skam. Att bära på skam är ett själsgift. Det hindrar mig från att våga vara hela den jag är, att liksom våga gå med hjärtat kupat i handen framför mig till omvärlden. Skammen lägger sig som en våt tung trasa över mig. Jag håller hjärtat hårt gömt inom mig. Långt innanför trasan. 

När jag bär på skam, så är min hud liksom extra tunn i mötet med andra människor. Den där dörren jag gläntar på, den där längan jag känner efter att få komma in i värmen. När jag knackar på och får dörren hårt stängd mitt framför ansiktet, då rasar jag ned i källaren. Det är rå kyla som omger mig och jag kan inte värja mig ifrån att den tränger in i mig. Det är tomt och ensamt. 

Vägen. Jag vandrar envist den där vägen till att leva ett liv fri från skammens tag om mig. Min övertygelse om att det finns en sådan väg att vandra är stark. Och jag har sett! Det finns en regnbåge som reser sig stark och stor! Den är vacker och innehåller alla färger du kan tänka dig. Det finns också en stjärnhimmel, den klaraste natthimmel du kan tänka dig med luften så frisk att du känner den fylla hela dina lungor, med stjärnor som känns så nära att det känns som jag skulle kunna nudda dem! 

Det är i mötet med människor vars hjärtan är öppna som det sker. Människor som med nyfikna ögon och värmande själar låter mig få komma in. Där börjar skammen så sakteliga att sippra ut ur min kropp. Det är i mötet med naturen, när den omfamnar hela mig och tar emot mig utan frågor och säger att jag är välkommen. Där får skammen inget utrymme och jag får vila en stund, får känna frid. 

Motgiftet till skam är att modigt och envist fortsätta att söka mig till människor med öppna hjärtan och varma själar. Det är läskigt. Det är att skapa kontakt med den egna kroppen, öva på att vårda den, öva på att ge mig själv omsorg. Det är svårt. Det är att envist låta naturen omfamna mig och få känna frid dagligen, även i de stunder då jag vill gömma mig för hela världen. Det är vägen till livet, där jag kan bli fylld av regnbågen och berörd av stjärnorna.
 

Läs hela inlägget »

Vem är människan som väljer att gå i terapi?  Vem är människan som kliver in på en samtalsmottagning? 

De har alla detta gemensamt: Det är människor som har en längtan. De kan inte alltid sätta ord på vad denna längtan är, men jag ser att det är en längtan efter livet! Någonstans längs vägen i deras liv, så blev livet att handla om att överleva. Ofta visar det sig att de behövde lära sig att överleva redan som barn. Nu vill de leva. Att få se människor träda in i livet, det är något helt fantastiskt!

Det finns något mer de har gemensamt. Mod. Det är modiga människor som går i terapi. De är beredda att förändras och bryta familjemönster som kanske ärvts i så många generationer att ingen minns var det började. De är modiga, för de vet när de kliver innanför dörren till samtalsmottagningen, att deras resa kommer att bli jobbig. De gör den ändå. De är modiga, för under resans gång behöver de gå igenom smärtor och lämna invanda beteenden bakom sig och ge sig ut i ny obanad terräng. 

Men så slutligen. De som kliver ut ur samtalsmottagningen, kliver ut som friare människor! 
 

Läs hela inlägget »

Jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att vara terapeut. De som frågar föreställer sig att det är alldels för jobbigt att hantera människors lidande och omöjligt att släppa det i tiden som går mellan att man som terapeut träffar sin klient. 

Och jag svarar att, nej, det är inte på det sättet. När jag träffar en klient så ger vi oss tillsammans ut på en resa. Våran resa har målet att klienten ska få syn på sig själv, få en egen klarhet och utifrån det, skaffa sig sätt att göra den fortsatta resan i livet till en bättre plats att vara på. 

Min uppgift som terapeut är att assistera klienten i att hitta sitt sanna jag och sedan att hjälpa honom eller henne att ha mod att vara sitt sanna jag. Att få vara en del av detta upplever jag som en ynnest och en känsla av stillsam tacksamhet infinner sig av det förtroende som jag ges av klienten. 

Att känslor uppstår i rummet är självklart, men känslorna ser jag som budbärare av viktiga meddelanden från klientens inre. Därför känner jag snarare en nyfikenhet, en lust att tillsammans med klienten utforska vad dessa känslor är och så småningom tillsammans förstå vad de handlar om. Jag känner klientens känslor, ja, men jag ser det inte som ett problem. Jag ser det som ett av mina viktigaste arbetsredskap, för att kunna förstå vad som pågår i min klient. 

Jag släpper mina klienter när de går ur rummet. Men vi är fortfarande på en resa tillsammans och under tiden som går mellan att vi ses, så kan tankar, känslor eller bilder komma till mig, och de använder jag som pusselbitar i den resa som terapiprocessen är.

Jag finner stor glädje, ära och meningsfullhet i att lägga det pussel, som det innebär att vara terapeut på en klients resa. 
 

Läs hela inlägget »