livsperspektiv

Jag tror på att sanningen är den att det finns oändliga perspektiv. Jag tror på att människan längtar efter och behöver förstå sig själv, andra medmänniskor och den värld som vi lever i. Här delar jag några av mina livsperspektiv. 

2019

Vem är människan som väljer att gå i terapi?  Vem är människan som kliver in på en samtalsmottagning? 

De har alla detta gemensamt: Det är människor som har en längtan. De kan inte alltid sätta ord på vad denna längtan är, men jag ser att det är en längtan efter livet! Någonstans längs vägen i deras liv, så blev livet att handla om att överleva. Ofta visar det sig att de behövde lära sig att överleva redan som barn. Nu vill de leva. Att få se människor träda in i livet, det är något helt fantastiskt!

Det finns något mer de har gemensamt. Mod. Det är modiga människor som går i terapi. De är beredda att förändras och bryta familjemönster som kanske ärvts i så många generationer att ingen minns var det började. De är modiga, för de vet när de kliver innanför dörren till samtalsmottagningen, att deras resa kommer att bli jobbig. De gör den ändå. De är modiga, för under resans gång behöver de gå igenom smärtor och lämna invanda beteenden bakom sig och ge sig ut i ny obanad terräng. 

Men så slutligen. De som kliver ut ur samtalsmottagningen, kliver ut som friare människor! 
 

Läs hela inlägget »

Jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att vara terapeut. De som frågar föreställer sig att det är alldels för jobbigt att hantera människors lidande och omöjligt att släppa det i tiden som går mellan att man som terapeut träffar sin klient. 

Och jag svarar att, nej, det är inte på det sättet. När jag träffar en klient så ger vi oss tillsammans ut på en resa. Våran resa har målet att klienten ska få syn på sig själv, få en egen klarhet och utifrån det, skaffa sig sätt att göra den fortsatta resan i livet till en bättre plats att vara på. 

Min uppgift som terapeut är att assistera klienten i att hitta sitt sanna jag och sedan att hjälpa honom eller henne att ha mod att vara sitt sanna jag. Att få vara en del av detta upplever jag som en ynnest och en känsla av stillsam tacksamhet infinner sig av det förtroende som jag ges av klienten. 

Att känslor uppstår i rummet är självklart, men känslorna ser jag som budbärare av viktiga meddelanden från klientens inre. Därför känner jag snarare en nyfikenhet, en lust att tillsammans med klienten utforska vad dessa känslor är och så småningom tillsammans förstå vad de handlar om. Jag känner klientens känslor, ja, men jag ser det inte som ett problem. Jag ser det som ett av mina viktigaste arbetsredskap, för att kunna förstå vad som pågår i min klient. 

Jag släpper mina klienter när de går ur rummet. Men vi är fortfarande på en resa tillsammans och under tiden som går mellan att vi ses, så kan tankar, känslor eller bilder komma till mig, och de använder jag som pusselbitar i den resa som terapiprocessen är.

Jag finner stor glädje, ära och meningsfullhet i att lägga det pussel, som det innebär att vara terapeut på en klients resa. 
 

Läs hela inlägget »