livsperspektiv

Jag tror att sanningen är att den att det finns oändliga perspektiv. Jag tror att människan längtar efter och behöver förstå sig själv, människorna omkring en och den värld som vi lever i. Här delar jag några av mina perspektiv.

Något jag upptäckt är avgörande för god psykisk hälsa, är att respektera sig själv. Det handlar om att lära känna sig själv, vilka egenskaper föddes just jag med? De här egenskaperna jag föddes med, hur tar jag hand om dem? Vad ska mitt liv innehålla, för att möta de egenskaper jag har? 

Jag upplever att vi ofta gör tvärtom, vi använder omgivandande samhället och våra bekanta och vänner som referens och gör som de gör. Det tänker jag är ett misstag. Vilket beror på att vi alla är unika individer. Det som passar dig, det passar kanske inte mig. Det du behöver, är kanske inte det jag mest av allt behöver. Det vi har gemensamt, dock, är att vi är människor, och i och med det delar vi alla samma grundbehov. Men, sedan menar jag att vi skiljer oss åt i vad som stimulerar oss, vad som skrämmer oss, hur viktigt det är för oss med tryghet kontra frihet, hur vi omsätter ny kunskap osv och helt enkelt, hur vi processar det vi är med om i vår vardag! 

Så, när människor försöker leva det "normala livet" och följa det som är "normalt" inte mår bra, så är det inte för att det är något med dem som är fel eller konstigt. Jag tänker att det mer handlar om att man bortsett för mycket från ens egna behov, från den unika individ man är, från de unika egenskper som just du har!  

När vi börjar ta reda på vilka vi verkligen är, skalar av det som lagts på utifrån, och istället skapar sig en livsmiljö där ens egenskaper får lov att träda fram, får utrymme och varsamt tas om hand, så menar jag att människan kommer att må bra. 
 

Läs hela inlägget »
Varje människa som föds är en unik individ. Det finns ingen annan som är som du!

Jag kan se att i mitt arbete så handlar det om att man måste knyta tillbaka till den man är. Få kontakt med sig själv. Förstå sig själv. Förstå sina tankar och beteendemönster. Känna sin kropp. Känna sina känslor! Mitt arbete handlar också till stor del om reparation. Att den unika individ man föddes till måste få komma fram, måste få bli sedd, måste få bli förstådd, måste få den bekräftelse, respekt och kärlek, som den förtjänar. Det är först då som människan kan kliva ut i livet och vara allt det som den föddes till! 

Jag kan se att de barn de en gång var inte blev hjäpta att förstå sig själva och inte fick den kärlek och respekt, som de hade behövt, för att kunna blomma ut i de unika individer de är. De har fått göra anpassningar, kapat bort delar av sig själva, stoppat undan känslor, hittat sätt att själva hantera något som är för dem egentligen för svårt. Och dessa anpassningar fortsätter man med som vuxen. Och det påverkar ens relationer och därmed hela ens liv! 

Jag pratar med mina klienter om att det finns en "grundperson" i varje människa. En grundperson är den, för varje människa, unika sammansättningen av ens egenskaper. Med egenskaper menar jag t ex  temperament, hur emotionell man är, hur lätt man har att känna sig ängslig, ens intuition, fantasi och intelligens och om man är mest rationell eller mest intuitiv.

Med sin grundperson så föds man in i en miljö, en omgivning. Hur blir det om man t ex har lätt för att känna sig ängslig, men inte får lov att uttrycka det, "för i den här familjen gråter vi inte"? Hur blir det om man har lätt för att bli emotionell och växer upp i en kaotisk miljö utan hjälp att förstå eller ta hand om de många egna känslorna som finns i kroppen? Hur blir det om man har lätt för att fantisera, men inte får lov att uttrycka det, och dessutom samtidigt har blivit skrämd av sin omvårdare? Eftersom man som barn är helt beroende av ens omvårdare, så gör man en anpassning av sitt beteende, så att man får lov att vara så nära som möjligt. Så om jag t ex måste sluta gråta för att få vara nära min omvårdare, så gör jag det. 

Men. När vi måste hålla känslor inom oss och när vi inte får lov eller hjälp att uttrycka allt det som vi är födda till, så skapas problem. Det är de problemen mina klienter söker hjälp för och de kommer till mig med en önskan om att bli av med sina problem.  Och jag svarar att "vägen fram är vägen igenom".  Alla strategier som syftar till att undvika det jag bär på, leder endast till kort lindring, och problemet kommer tillbaka. Jag hjälper istället klienten att få kontakt med sig själv. Att se och förstå sina anpassningar. Att sörja det man inte fick, men alltid behövde och förtjänade att få. Att börja uttrycka allt det man är. 

Mitt perspektiv på psykisk ohälsa är att den unika individ man föddes måste tas full hänsyn till. Allt det jag är måste få bli synligt, måste få kärlek och måste få respekt. Och att det aldrig är för sent att börja om! 
 
Läs hela inlägget »

Det finns så många bortglömda barn. Barn som fått lära sig att i den här familjen visar vi inga känslor, utan att det handlar om att "bita ihop". Barn som inte fått kramar. Barn som inte upplevt hur det känns att någon är glad i en.  Barn som blivit avisade om de visat sig ledsna. Barn som utsatts för hån och misshandel. Barn som har fått bära vuxnas problem.

Alla dessa barn har något gemensamt, och det är att de inte fick vara barn. Barn som kände sig trygga och kunde leka bekymmersfritt, som kunde lära och utvecklas i takt med sig själv. Barn som visste att de alltid hade en famn att krypa upp i om de blev rädda eller ledsna. Barn som visste hur det kändes att någon var glad av ingen annan anledning än att barnet fanns. 

Det är oftast inte det som har hänt som påverkar ett barn mest, utan det som inte har hänt. Kärlek, omsorg och respekt som har undanhållits barnet. De är att de bortglömda barnen. Det är inte bara det att de har blivit bortglömda av de vuxna, utan de har också blivit tvugna att glömma bort sig själva! 

Det bortglömda barnet blir äldre och kliver så ut i det vuxna livet. Men det skaver. Något fattas. Något fungerar inte. Att vara ett bortglömt barn som vuxen är som att försöka leva sitt liv, fast att något vitalt saknas. De som är modiga sträcker ut sin hand och ber om hjälp. 

När den vuxna i en terapi börjar att väcka upp det där bortglömda barnet, då sker saker. När smärtsamma känslor sakta väcks till liv igen i ett rum där man blir lyssnad till och får känna omsorg och respekt börjar något att spira! Det bortglömda barnet får komma fram, med allting som den bär på och med allting som gör den till en unik individ. Den vuxne möter sig själv och längs vägen skapar de ett team. Ett oslagbart team! Och barnet får för all framtid vara med! Då kan den vuxne kliva ut i livet och börja vara allt det som den egentligen hade i sig från allra första början. 

 

Läs hela inlägget »

Det gör ont. När dörren är stängd till värmen där innanför. Jag står där, men får inte riktigt komma in. Att känna att det är något fel med mig. Och om det är fel på mig, hur finns det då någon räddning? Tankar kommer om att ge upp, värmen är ändå inte för mig. 

Det finns ord för denna smärta. Ordet är skam. Att bära på skam är ett själsgift. Det hindrar mig från att våga vara hela den jag är, att liksom våga gå med hjärtat kupat i handen framför mig till omvärlden. Skammen lägger sig som en våt tung trasa över mig. Jag håller hjärtat hårt gömt inom mig. Långt innanför trasan. 

När jag bär på skam, så är min hud liksom extra tunn i mötet med andra människor. Den där dörren jag gläntar på, den där längan jag känner efter att få komma in i värmen. När jag knackar på och får dörren hårt stängd mitt framför ansiktet, då rasar jag ned i källaren. Det är rå kyla som omger mig och jag kan inte värja mig ifrån att den tränger in i mig. Det är tomt och ensamt. 

Vägen. Jag vandrar envist den där vägen till att leva ett liv fri från skammens tag om mig. Min övertygelse om att det finns en sådan väg att vandra är stark. Och jag har sett! Det finns en regnbåge som reser sig stark och stor! Den är vacker och innehåller alla färger du kan tänka dig. Det finns också en stjärnhimmel, den klaraste natthimmel du kan tänka dig med luften så frisk att du känner den fylla hela dina lungor, med stjärnor som känns så nära att det känns som jag skulle kunna nudda dem! 

Det är i mötet med människor vars hjärtan är öppna som det sker. Människor som med nyfikna ögon och värmande själar låter mig få komma in. Där börjar skammen så sakteliga att sippra ut ur min kropp. Det är i mötet med naturen, när den omfamnar hela mig och tar emot mig utan frågor och säger att jag är välkommen. Där får skammen inget utrymme och jag får vila en stund, får känna frid. 

Motgiftet till skam är att modigt och envist fortsätta att söka mig till människor med öppna hjärtan och varma själar. Det är läskigt. Det är att skapa kontakt med den egna kroppen, öva på att vårda den, öva på att ge mig själv omsorg. Det är svårt. Det är att envist låta naturen omfamna mig och få känna frid dagligen, även i de stunder då jag vill gömma mig för hela världen. Det är vägen till livet, där jag kan bli fylld av regnbågen och berörd av stjärnorna.
 

Läs hela inlägget »

Vem är människan som väljer att gå i terapi?  Vem är människan som kliver in på en samtalsmottagning? 

De har alla detta gemensamt: Det är människor som har en längtan. De kan inte alltid sätta ord på vad denna längtan är, men jag ser att det är en längtan efter livet! Någonstans längs vägen i deras liv, så blev livet att handla om att överleva. Ofta visar det sig att de behövde lära sig att överleva redan som barn. Nu vill de leva. Att få se människor träda in i livet, det är något helt fantastiskt!

Det finns något mer de har gemensamt. Mod. Det är modiga människor som går i terapi. De är beredda att förändras och bryta familjemönster som kanske ärvts i så många generationer att ingen minns var det började. De är modiga, för de vet när de kliver innanför dörren till samtalsmottagningen, att deras resa kommer att bli jobbig. De gör den ändå. De är modiga, för under resans gång behöver de gå igenom smärtor och lämna invanda beteenden bakom sig och ge sig ut i ny obanad terräng. 

Men så slutligen. De som kliver ut ur samtalsmottagningen, kliver ut som friare människor! 
 

Läs hela inlägget »

Jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att vara terapeut. De som frågar föreställer sig att det är alldels för jobbigt att hantera människors lidande och omöjligt att släppa det i tiden som går mellan att man som terapeut träffar sin klient. 

Och jag svarar att, nej, det är inte på det sättet. När jag träffar en klient så ger vi oss tillsammans ut på en resa. Våran resa har målet att klienten ska få syn på sig själv, få en egen klarhet och utifrån det, skaffa sig sätt att göra den fortsatta resan i livet till en bättre plats att vara på. 

Min uppgift som terapeut är att assistera klienten i att hitta sitt sanna jag och sedan att hjälpa honom eller henne att ha mod att vara sitt sanna jag. Att få vara en del av detta upplever jag som en ynnest och en känsla av stillsam tacksamhet infinner sig av det förtroende som jag ges av klienten. 

Att känslor uppstår i rummet är självklart, men känslorna ser jag som budbärare av viktiga meddelanden från klientens inre. Därför känner jag snarare en nyfikenhet, en lust att tillsammans med klienten utforska vad dessa känslor är och så småningom tillsammans förstå vad de handlar om. Jag känner klientens känslor, ja, men jag ser det inte som ett problem. Jag ser det som ett av mina viktigaste arbetsredskap, för att kunna förstå vad som pågår i min klient. 

Jag släpper mina klienter när de går ur rummet. Men vi är fortfarande på en resa tillsammans och under tiden som går mellan att vi ses, så kan tankar, känslor eller bilder komma till mig, och de använder jag som pusselbitar i den resa som terapiprocessen är.

Jag finner stor glädje, ära och meningsfullhet i att lägga det pussel, som det innebär att vara terapeut på en klients resa. 
 

Läs hela inlägget »
Jag menar att det farligaste inte är att utsätta oss för något riskfyllt, som kanske verkar som det logiska svaret. Jag menar att det farligaste är att inte inte utsätta sig för något alls. Det farligaste är att fastna. 

Kanske vet vi innerst inne att något redan är passerat. Kanske håller vi oss så krampaktigt fast, att det inte finns en chans att reflektera över vad vi gör. När vi fastnar, byter vi bort möjligheten att leva livet fullt ut, medan vi har livet. Det enda vi kan vara säkra på, förutom att vi ska dö, är att allt förändras. Därför är ett krampaktigt fasthållande en illusion, en falsk livlina. 

Vi kan fastna i allt möjligt! Det handlar inte bara om våra yttre omständigheter, som arbeten, relationer eller den plats vi bor på. Vi kan fastna i beteenden och tankemönster också. Det ger oss en känsla av trygghet, även om det skulle handla om en tillvaro som är plågsam. Det vi känner igen är tryggare, än det vi inte känner igen. Det är därför det är så svårt att bryta mönster. 

Vi vill ogärna acceptera det okända. Det ligger samtidigt en smärta i att se livets villkor i vitögat. Men, jag tror att det ligger en gömd skatt i att istället våga se, våga titta! På oss själva och vårat liv. Kan vi till fullo dessutom acceptera livets villkor, då tror jag att oändliga möjligheter öppnas för oss! Då tror jag att ett liv med en känsla av inre tillförsikt, en närvarande livsglädje och en känsla av frihet infinna sig. 
Läs hela inlägget »

Att säga ja till sina drömmar handlar om att våga ta steget, att bestämma sig, att satsa och våga utsätta sig för det okända.

Jag bestämde mig för att bestiga Kilimanjaro. Något hände där på berget. En del av mig kommer aldrig att vara den samma igen. Det visste jag när jag hade kommit hem. Det tog mig en tid att kunna betrakta det jag upplevt.  Vad som hände på berget var att jag fick hänge mig själv till något annat som var större än mig själv. Det sades till mig innan bestigningen att på hög höjd finns inget givet, det går inte på förhand att veta hur man reagerar.

Det tog oss flera dagar att vandra till vårat sista läger innan bestignigen av toppen. Syftet med att vandra flera dagar är att kroppen gradvis ska hinna acklimatisera sig till hög höjd och tunnare luft. Jag kände mig väldigt stark och pigg alla vandringsdagarna och när guiderna mätte våran syremättnad och puls varje dag, så hade jag fina värden. Mina förutsättningar inför bestigningen av toppen var med andra ord goda!

Under bestigningen av toppen drabbades jag trots det av höjdsjuka. Från att ha varit en av de starkare i gruppen, så blev jag en av de svagare. Jag hade kraftig huvudvärk, tappade all aptit, blev illamående och ville kräkas. Min kropp kändes oerhört svag och orkeslös. Under bestigningen mätte guiderna våra värden kontinuerligt och jag hade fortsatt fina värden, trots att jag drabbats av höjdsjuka. Mentalt var jag oförberedd på denna upplevelse. För mig fanns inget mål längre, jag hade ingen vilja att nå toppen! Jag tog mig trots det upp till Stella Point på 5782 m, men där bestämde jag mig för att gå ned igen (Uhuru Peak är på 5872 m). Det var en oerhört lång vandring ner, det var inte bara för att den tog flera timmar, utan för att jag grät hela vägen ner.

Jag hade så svårt att förstå vad som hände under bestigningen! Jag hade så fina förutsättningar fysiskt och ändå drabbades jag av höjdsjuka. Jag hade flera samtal med guiden för att med hennes svar kunna förstå bättre. Hon sa att det var mentalt. Att jag inte var van vid det som hände mig och inte förmådde visualisera målet. Jag har fortfarande svårt att förstå att det bara var mentalt, när min fysiska upplevsle var så stark, jag har aldrig tidigare mått så dåligt i hela mitt liv! Men, någonstans förstår jag att hon har rätt, och jag inte hade verktygen att hantera den ovana och totalt uppslukande upplevelsen jag hade på berget.

Jag upplevde ett starkt obehag under en lång tid. Jag visste inte hur länge jag skulle må som jag gjorde. Jag kunde inte fly någonstans, jag befann mig på berget, vägen upp och vägen ner var båda två väldigt långa. Det fanns inget "exit-skylt" och även om jag hade skrikit rakt ut "jag ger upp", så hade det inte förändrat något. Under de många timmarna på berget och medan tårarna rann längs kinderna gav jag mig själv till berget! Berget bestämmer, inte jag. Jag är här med min kropp och själ, men mer än så kan jag inte råda över. Den insikten var så total där på berget och jag bär med mig den nu också.

Att komma till en punkt av totalt acceptans. Det är inget som sker på en tankemässig nivå, det måste ske i hela dig, i hela din kropp. Först då kan du komma till ett stadie av tillförsikt och en villighet att hänge dig livet. Det är min fasta övertygelse. 

Läs hela inlägget »
Att säga ja till sina drömmar handlar om att våga ta steget, att bestämma sig, att satsa och våga utsätta sig för det okända.

Jag bestämde mig för att bestiga Kebnekaise. Det var ett äventyr i sig och verkligen helt fantastiskt att vara med om. 

Jag menar att det är något särskilt som sker med oss människor när vi skalar bort alla byggnader, vägar, datorer, telefoner, kalenderar, måsten, borden, normer, regler och jämförseler med andra, som vi ständigt omges av i det moderna samhället och istället omger oss med natur så långt ögat nå och sysselsätter oss med bara en enda aktivitet: Att röra oss framåt. Jag upplevede det som att jag kunde tänka mycket klarare och att jag fick så tydliga bilder av vem jag var!

Jag insåg att jag har både stark rädsla och stark nyfikenhet inom mig! Dom här två egenskaperna drar ständigt åt olika inom mig och jag insåg hur det gör att livet kan upplevas besvärligt.  När den här insikten kom, så kände jag att jag kunde vara mera ödmjuk inför den jag. Och ödmjuk inför det här med att vara människa! 

Det är en ingen enkel uppgift att vara människa! Sökandet efter mål och mening med livet är något varje människa själv måste ta tag i. Livet krymper när man lider av psykisk ohälsa. Att aldrig ge upp, att fortsätta att envist tro på att det går att hitta vägar för att få må bra igen. Det önskade jag alla människor när jag i sakta mak skidade fram på platån i Kebnekaises mäktiga natur. Snön gnistrande, solen värmde min kropp och det spreds en genuin glädje över att vara vid liv medan jag tänkte tillbaka på en annan tid. 
Läs hela inlägget »
Vår hjärna är designad för att snabbt kunna lägga märke till  hot i våran omgivning. Kroppen kan inte själv veta vad som är ett hot, utan det är vår hjärna som gör en tolkning av den upplevda verkligheten och meddelar kroppen om hot. Kroppen i sin tur svarar med en förhöjd vakenhet som gör kroppen beredd på att springa fort, slåss eller vara blickstilla för att undkomma hotet. Utan den här förmågan att "zooma in" på hot skulle vi inte ha överlevt. När hotet är över, och vi undkommit,  "zoomar" hjärnan ut igen och kroppen lugnar sig.  Allt är frid och fröjd och vi mår bra igen. 

Vi lever inte längre på savannen. Vi lever i den moderna tiden. Hoten idag handlar inte längre om råka befinna sig nära hungriga lejon. Något som är ytterst verkligt och farligt. Jag påstår att hoten idag oftare finns i våran inre verklighet (i våra tankar och våran fantasi) och att det därför, för vårat medvetande, är mycket svårare att sortera ut dem från den yttre verkligheten och bli kvitt dem. Kroppen kan inte göra skilland på om hotet kommer från den yttre verkligheten eller från våran inre verklighet. Våran inre verklighet bär vi hela tiden med oss, därför finns det varje vaken stund tillfällen till hot, beroende på hur tolkningarna görs. 

Om jag i min inre verklighet t ex ofta gör en tolkning av verkligheten som säger mig att "om jag gör något fel, så kommer jag straffas", så är jag troligen ständigt på min vakt och rädd för att göra fel. Kroppen har en ständigt förhöjd vakenhet och det är troligt att jag i förlängningen också upplever ångest. Om jag i min inre verklighet t ex ofta gör en tolkning som säger mig att "det är något fel på mig" så är det troligt att jag ständigt är på min vakt och letar efter tecken på det. Varför det upplevs som ett hot, är för att nästa steg "om det är något fel på mig" är att "jag kommer att bli övergiven" och det är lika med döden för det flockdjur, som människan faktiskt är. Det är troligt att jag i förlängningen också upplever mig deprimerad. 

Detta är två exempel på hur man kan drabbas av ångest eller depression. Och det är plågsamt, det vet alla som upplevt det. Att sortera ut inre hot är svårare än de yttre, som går att se och ta på, därför är det viktigt att 1. vara medveten om detta och 2. veta att det går att träna på att sortera ut när tolkningen inte är realistisk, så att hjärnan kan "zooma ut" och därmed skicka signal till kroppen om att den kan lugna sig igen. 

Att "zooma ut" är en av nycklarna till att må bra, vågar jag påstå. När jag arbetar med klienter i en KBT terapi, så är det bl a detta som vi tränar på och efterhand har klienten tagit tillbaka den egna förmågan att "zooma ut". 
 
Läs hela inlägget »