livsperspektiv

Jag tror på att sanningen är att det finns oändliga perspektiv. Jag tror på att människan längtar efter och behöver förstå sig själv, andra medmänniskor och den värld som vi lever i. Här delar jag några av mina livsperspektiv. 

Vem är människan som väljer att gå i terapi?  Vem är människan som kliver in på en samtalsmottagning? 

De har alla detta gemensamt: Det är människor som har en längtan. De kan inte alltid sätta ord på vad denna längtan är, men jag ser att det är en längtan efter livet! Någonstans längs vägen i deras liv, så blev livet att handla om att överleva. Ofta visar det sig att de behövde lära sig att överleva redan som barn. Nu vill de leva. Att få se människor träda in i livet, det är något helt fantastiskt!

Det finns något mer de har gemensamt. Mod. Det är modiga människor som går i terapi. De är beredda att förändras och bryta familjemönster som kanske ärvts i så många generationer att ingen minns var det började. De är modiga, för de vet när de kliver innanför dörren till samtalsmottagningen, att deras resa kommer att bli jobbig. De gör den ändå. De är modiga, för under resans gång behöver de gå igenom smärtor och lämna invanda beteenden bakom sig och ge sig ut i ny obanad terräng. 

Men så slutligen. De som kliver ut ur samtalsmottagningen, kliver ut som friare människor! 
 

Läs hela inlägget »

Jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att vara terapeut. De som frågar föreställer sig att det är alldels för jobbigt att hantera människors lidande och omöjligt att släppa det i tiden som går mellan att man som terapeut träffar sin klient. 

Och jag svarar att, nej, det är inte på det sättet. När jag träffar en klient så ger vi oss tillsammans ut på en resa. Våran resa har målet att klienten ska få syn på sig själv, få en egen klarhet och utifrån det, skaffa sig sätt att göra den fortsatta resan i livet till en bättre plats att vara på. 

Min uppgift som terapeut är att assistera klienten i att hitta sitt sanna jag och sedan att hjälpa honom eller henne att ha mod att vara sitt sanna jag. Att få vara en del av detta upplever jag som en ynnest och en känsla av stillsam tacksamhet infinner sig av det förtroende som jag ges av klienten. 

Att känslor uppstår i rummet är självklart, men känslorna ser jag som budbärare av viktiga meddelanden från klientens inre. Därför känner jag snarare en nyfikenhet, en lust att tillsammans med klienten utforska vad dessa känslor är och så småningom tillsammans förstå vad de handlar om. Jag känner klientens känslor, ja, men jag ser det inte som ett problem. Jag ser det som ett av mina viktigaste arbetsredskap, för att kunna förstå vad som pågår i min klient. 

Jag släpper mina klienter när de går ur rummet. Men vi är fortfarande på en resa tillsammans och under tiden som går mellan att vi ses, så kan tankar, känslor eller bilder komma till mig, och de använder jag som pusselbitar i den resa som terapiprocessen är.

Jag finner stor glädje, ära och meningsfullhet i att lägga det pussel, som det innebär att vara terapeut på en klients resa. 
 

Läs hela inlägget »
Jag menar att det farligaste inte är att utsätta oss för något riskfyllt, som kanske verkar som det logiska svaret. Jag menar att det farligaste är att inte inte utsätta sig för något alls. Det farligaste är att fastna. 

Kanske vet vi innerst inne att något redan är passerat. Kanske håller vi oss så krampaktigt fast, att det inte finns en chans att reflektera över vad vi gör. När vi fastnar, byter vi bort möjligheten att leva livet fullt ut, medan vi har livet. Det enda vi kan vara säkra på, förutom att vi ska dö, är att allt förändras. Därför är ett krampaktigt fasthållande en illusion, en falsk livlina. 

Vi kan fastna i allt möjligt! Det handlar inte bara om våra yttre omständigheter, som arbeten, relationer eller den plats vi bor på. Vi kan fastna i beteenden och tankemönster också. Det ger oss en känsla av trygghet, även om det skulle handla om en tillvaro som är plågsam. Det vi känner igen är tryggare, än det vi inte känner igen. Det är därför det är så svårt att bryta mönster. 

Vi vill ogärna acceptera det okända. Det ligger samtidigt en smärta i att se livets villkor i vitögat. Men, jag tror att det ligger en gömd skatt i att istället våga se, våga titta! På oss själva och vårat liv. Kan vi till fullo dessutom acceptera livets villkor, då tror jag att oändliga möjligheter öppnas för oss! Då tror jag att ett liv med en känsla av inre tillförsikt, en närvarande livsglädje och en känsla av frihet infinna sig. 
Läs hela inlägget »

Att säga ja till sina drömmar handlar om att våga ta steget, att bestämma sig, att satsa och våga utsätta sig för det okända.

Jag bestämde mig för att bestiga Kilimanjaro. Något hände där på berget. En del av mig kommer aldrig att vara den samma igen. Det visste jag när jag hade kommit hem. Det tog mig en tid att kunna betrakta det jag upplevt.  Vad som hände på berget var att jag fick hänge mig själv till något annat som var större än mig själv. Det sades till mig innan bestigningen att på hög höjd finns inget givet, det går inte på förhand att veta hur man reagerar.

Det tog oss flera dagar att vandra till vårat sista läger innan bestignigen av toppen. Syftet med att vandra flera dagar är att kroppen gradvis ska hinna acklimatisera sig till hög höjd och tunnare luft. Jag kände mig väldigt stark och pigg alla vandringsdagarna och när guiderna mätte våran syremättnad och puls varje dag, så hade jag fina värden. Mina förutsättningar inför bestigningen av toppen var med andra ord goda!

Under bestigningen av toppen drabbades jag trots det av höjdsjuka. Från att ha varit en av de starkare i gruppen, så blev jag en av de svagare. Jag hade kraftig huvudvärk, tappade all aptit, blev illamående och ville kräkas. Min kropp kändes oerhört svag och orkeslös. Under bestigningen mätte guiderna våra värden kontinuerligt och jag hade fortsatt fina värden, trots att jag drabbats av höjdsjuka. Mentalt var jag oförberedd på denna upplevelse. För mig fanns inget mål längre, jag hade ingen vilja att nå toppen! Jag tog mig trots det upp till Stella Point på 5782 m, men där bestämde jag mig för att gå ned igen (Uhuru Peak är på 5872 m). Det var en oerhört lång vandring ner, det var inte bara för att den tog flera timmar, utan för att jag grät hela vägen ner.

Jag hade så svårt att förstå vad som hände under bestigningen! Jag hade så fina förutsättningar fysiskt och ändå drabbades jag av höjdsjuka. Jag hade flera samtal med guiden för att med hennes svar kunna förstå bättre. Hon sa att det var mentalt. Att jag inte var van vid det som hände mig och inte förmådde visualisera målet. Jag har fortfarande svårt att förstå att det bara var mentalt, när min fysiska upplevsle var så stark, jag har aldrig tidigare mått så dåligt i hela mitt liv! Men, någonstans förstår jag att hon har rätt, och jag inte hade verktygen att hantera den ovana och totalt uppslukande upplevelsen jag hade på berget.

Jag upplevde ett starkt obehag under en lång tid. Jag visste inte hur länge jag skulle må som jag gjorde. Jag kunde inte fly någonstans, jag befann mig på berget, vägen upp och vägen ner var båda två väldigt långa. Det fanns inget "exit-skylt" och även om jag hade skrikit rakt ut "jag ger upp", så hade det inte förändrat något. Under de många timmarna på berget och medan tårarna rann längs kinderna gav jag mig själv till berget! Berget bestämmer, inte jag. Jag är här med min kropp och själ, men mer än så kan jag inte råda över. Den insikten var så total där på berget och jag bär med mig den nu också.

Att komma till en punkt av totalt acceptans. Det är inget som sker på en tankemässig nivå, det måste ske i hela dig, i hela din kropp. Först då kan du komma till ett stadie av tillförsikt och en villighet att hänge dig livet. Det är min fasta övertygelse. 

Läs hela inlägget »
Att säga ja till sina drömmar handlar om att våga ta steget, att bestämma sig, att satsa och våga utsätta sig för det okända.

Jag bestämde mig för att bestiga Kebnekaise. Det var ett äventyr i sig och verkligen helt fantastiskt att vara med om. 

Jag menar att det är något särskilt som sker med oss människor när vi skalar bort alla byggnader, vägar, datorer, telefoner, kalenderar, måsten, borden, normer, regler och jämförseler med andra, som vi ständigt omges av i det moderna samhället och istället omger oss med natur så långt ögat nå och sysselsätter oss med bara en enda aktivitet: Att röra oss framåt. Jag upplevede det som att jag kunde tänka mycket klarare och att jag fick så tydliga bilder av vem jag var!

Jag insåg att jag har både stark rädsla och stark nyfikenhet inom mig! Dom här två egenskaperna drar ständigt åt olika inom mig och jag insåg hur det gör att livet kan upplevas besvärligt.  När den här insikten kom, så kände jag att jag kunde vara mera ödmjuk inför den jag. Och ödmjuk inför det här med att vara människa! 

Det är en ingen enkel uppgift att vara människa! Sökandet efter mål och mening med livet är något varje människa själv måste ta tag i. Livet krymper när man lider av psykisk ohälsa. Att aldrig ge upp, att fortsätta att envist tro på att det går att hitta vägar för att få må bra igen. Det önskade jag alla människor när jag i sakta mak skidade fram på platån i Kebnekaises mäktiga natur. Snön gnistrande, solen värmde min kropp och det spreds en genuin glädje över att vara vid liv medan jag tänkte tillbaka på en annan tid. 
Läs hela inlägget »
Vår hjärna är designad för att snabbt kunna lägga märke till  hot i våran omgivning. Kroppen kan inte själv veta vad som är ett hot, utan det är vår hjärna som gör en tolkning av den upplevda verkligheten och meddelar kroppen om hot. Kroppen i sin tur svarar med en förhöjd vakenhet som gör kroppen beredd på att springa fort, slåss eller vara blickstilla för att undkomma hotet. Utan den här förmågan att "zooma in" på hot skulle vi inte ha överlevt. När hotet är över, och vi undkommit,  "zoomar" hjärnan ut igen och kroppen lugnar sig.  Allt är frid och fröjd och vi mår bra igen. 

Vi lever inte längre på savannen. Vi lever i den moderna tiden. Hoten idag handlar inte längre om råka befinna sig nära hungriga lejon. Något som är ytterst verkligt och farligt. Jag påstår att hoten idag oftare finns i våran inre verklighet (i våra tankar och våran fantasi) och att det därför, för vårat medvetande, är mycket svårare att sortera ut dem från den yttre verkligheten och bli kvitt dem. Kroppen kan inte göra skilland på om hotet kommer från den yttre verkligheten eller från våran inre verklighet. Våran inre verklighet bär vi hela tiden med oss, därför finns det varje vaken stund tillfällen till hot, beroende på hur tolkningarna görs. 

Om jag i min inre verklighet t ex ofta gör en tolkning av verkligheten som säger mig att "om jag gör något fel, så kommer jag straffas", så är jag troligen ständigt på min vakt och rädd för att göra fel. Kroppen har en ständigt förhöjd vakenhet och det är troligt att jag i förlängningen också upplever ångest. Om jag i min inre verklighet t ex ofta gör en tolkning som säger mig att "det är något fel på mig" så är det troligt att jag ständigt är på min vakt och letar efter tecken på det. Varför det upplevs som ett hot, är för att nästa steg "om det är något fel på mig" är att "jag kommer att bli övergiven" och det är lika med döden för det flockdjur, som människan faktiskt är. Det är troligt att jag i förlängningen också upplever mig deprimerad. 

Detta är två exempel på hur man kan drabbas av ångest eller depression. Och det är plågsamt, det vet alla som upplevt det. Att sortera ut inre hot är svårare än de yttre, som går att se och ta på, därför är det viktigt att 1. vara medveten om detta och 2. veta att det går att träna på att sortera ut när tolkningen inte är realistisk, så att hjärnan kan "zooma ut" och därmed skicka signal till kroppen om att den kan lugna sig igen. 

Att "zooma ut" är en av nycklarna till att må bra, vågar jag påstå. När jag arbetar med klienter i en KBT terapi, så är det bl a detta som vi tränar på och efterhand har klienten tagit tillbaka den egna förmågan att "zooma ut". 
 
Läs hela inlägget »
Nyfikenhet driver oss framåt, rädsla får oss att stanna upp. Kan det vara så att rädsla, snarare än nyfikehet, ligger bakom de flesta av våra beslut? Fundera ett ögonblick på det. 

Båda känslorna är naturliga känslor för människan. De finns i oss varje dag och påverkar våra val. Vi kan ha olika mycket fokus på dessa känslor. En del har en stark nyfikenhet och liten fokus på rädslan, men också tvärtom, en del har ett stort fokus på rädslan och hur livet kan utformas för att undvika rädslorna. Och vi kan befinna oss vart som helst på denna skala av ytterligheter. När vi ser på dessa liv i ett längre perspektiv, kommer de att te sig helt olika och vi kommer att välja helt olika i våra liv. 

Det är helt naturligt att vi alla är olika och att varje individ har en unik uppsättning gener och erfarenheter, som formar henne. Det finns inget problem med det i sig. Det blir först ett problem, om man själv upplever att livet inte är, vad det skulle kunna vara! 

Det skaver. Det är något som inte stämmer. Känslorna, tankarna och verkligheten spretar åt olika håll. Vi behöver i varje stund göra val och dessa val baseras på våra känslor, våra tankar och våra tidigare erfarenheter. Vi kan uppleva rädsla och nyfikenhet samtidigt! Vilken känsla ska vinna? Och våran erfarenhet, vad säger den till oss? Ska den få vinna, att något hänt fem gånger, är det en garanti för att det händer även en sjätte gång? 

Känslor inom oss är snabba! För att inte reagera enbart på dem, så krävs det en tanke och inte bara det, utan också en tanke på tanken. Dialogen mellan känslorna och dina egna tankar, hur ser den ut? Vad är det som bestämmer dina val? 

Känslor kan vi inte ändra på. Däremot kan vi välja våra tankar och våra handlingar. Även modiga människor känner rädsla, men de är modiga, just därför att de väljer att handla trots sin rädsla. Mod är inte en känsla. Mod är en handling! Mod är alltså något vi alla kan få genom att träna oss på det!  
Läs hela inlägget »

Jag hör talas om den här "man" varje dag. Man ska, man borde, man får inte, man kan inte och man måste. Framför allt, man måste! Jag funderar på hur vi alla kunde bli så lurade av den här man. För, när sanningen ska fram, så finns det ju ingen man! Har du någonsin sett man? Jag gissar att du svarar nej. Jag gissar också, att om du funderar på det, så inser du att du många gånger varje dag omges av den här osynlige man. Om inte det stämmer in på dig, har du troligen flyttat ut i skogen och avskärmat dig från all mänsklig kontakt.

Varför håller vi på så här? Jag tänker att det enkla svaret är att det kom med modersmjölken. Det finns i vårt språk, vi har hört talas om det ända sedan vi lärde oss att förstå spåket. Vi kommunicerar dagligen till varandra genom man och jag tror att det skett så ofta och så länge, att det är ett automatiserat uttryck som vi inte regagerar på. Men, det borde vi! 

För, vad innebär det för våra liv, om vi låter oss styras av denna osynliga man? Att man är med och påverkar val vi gör i vardagen, stora som små beslut? Jag tänker att det fjärmar oss från oss själva! Om vi ska lyssna på man och inte oss själva, vet vi då till slut vilka vi själva är eller vad vi själva vil? Den inutition vi alla föddes med, är utbytt till en ångest och stress över att uppfylla alla mans önskemål och befallningar. Vi jäktar mellan alla måsten och försöker göra allt och lite till, för att göra den här man nöjd. 

Oavsett hur högt tempo vi håller och hur mycket vi låter oss styras av man, så tror jag på att vi aldrig någonsin kan ta bort den längtan vi har inom oss. Längtan som vi alla bär på, att få bli sedd och uppskattad för den man är och ingenting annat! Om du tillåter dig att umgså med dig själv i tystnad, på riktigt, finns där en inre röst som talar om din längtan?
 

Läs hela inlägget »